Dagens tankar: Livets timglas

I onsdags gästbloggade jag på Scenen är din! Det är en nystartad blogg där nya personer bloggar varje dag och den som bloggar väljer vem som ska blogga nästa gång. Här är mitt bidrag:


Tänk att det redan gått över tre år sedan jag flyttade hemifrån. Jag minns fortfarande hur det kändes dagen då vi lastade in alla grejer i flyttsläpet och den första veckan i en stad 25 mil bort. När jag tänker tillbaka på det är jag stolt. Stolt att jag har klarat mig och att det inte blev som jag någonsin kunde föreställt mig. Jag är stolt över mitt liv, även om jag förhoppningsvis har mycket kvar. Jag kunde inte hunnit längre.

Och tänk att det bara är ett år sen jag träffade min älskade första gången. Var dag blir jag mer och mer säker på att det var kärlek från första stund, när vi satt där på kafét i flera timmar tills de bad oss att gå hem för att de skulle stänga. Och aldrig kunde jag tro att det skulle bli som det blev. En torpare med hönor, och jag, en student i gettot. Omaka eller perfekt, eller både och.

Tiden går fort. Och fortare går den hela tiden. Om de senaste tre åren gick fort hur snabbt går då inte nästa tre? Jag vet i alla fall att det aldrig kommer bli som jag någonsin kan föreställa mig. Så fort jag fantiserar om min framtid så ändrar den sig.

Men varför går tiden snabbare och snabbare? Kanske är det för att varje år som läggs till mitt liv är en mindre del av det stora hela. Mitt första år var hela mitt liv, men nu är ett år bara en knapp tjugondel av alla jag levt. Kanske går det snabbare för att småsakerna spelar mindre roll. När jag var yngre var många situationer helt nya och jag fick många upplevelser som finns kvar hos mig än idag, men idag kan man göra samma saker och knappt komma ihåg dem. Min första glass var nog mer speciell än min trehundrafjärde. Kanske blir man mer avtrubbad för varje år. Saker spelar inte lika stor roll och jag blir mindre påverkbar. Ack, tillslut kanske jag till och med blir konservativ och säger ”det var bättre förr” fyra gånger om dagen!

Förr tyckte jag det var stressande och otrevligt att tiden verkade gå snabbare hela tiden. Hur skulle jag hinna med allt? Hur skulle jag hinna njuta av sommaren innan vintern kom? Men nu är jag tillfreds med det. Det gör mig inget att somrarna går fortare, för det gör vintrarna också. Det gör mig inget att sanden i timglaset rinner snabbare för varje dag, för det är lika mycket sand i timglaset i alla fall. Och det fina är att jag är både sanden och glaset och den som står utanför och tittar på. Jag kan både uppleva, reflektera och längta. Mitt liv är värt lika mycket för mig hur långt det än må bli.